|
SJUKDOMAR - DEFEKTER
Ibland kan det vara svårt att förstå allt som skrivs om en planerad kull te x.
Man kan se olika förkortningar som man kanske inte vet vad de betyder samt läsa om sjukdomar/defekter man aldrig hört talas om. Här kommer en redovisning för de vanligaste förkortningarna om sjukdomar/defekter man kan stöta på när man söker information om olika raser samt en förklaring av själva sjukdomen/defekten.
Sköldkörtel
The Effect of Hypothyroid Function on Canine Behavior >>
Kardiomyopati ( DCM )
Dilaterad (eller kongestiv) kardiomyopati, DCM, är en förvärvad hjärtsjukdom som bland annat förekommer hos hundar. Sjukdomen kännetecknas av att hjärtmuskeln inte längre förmår dra ihop sig normalt. Förloppet är symtomfritt tills hjärtsvikt utvecklas.
Symtomen uppträder akut och orsakas av en kraftigt försämrad pumpförmåga hos hjärtat, med hjärtsvikt och blodstockning i lungorna (lungödem) eller i bukhålan (ascites) som följd. Endast 10-25 proc. av hundar med DCM har blåsljud. Diagnosen DCM kan endast fastställas med ultraljudsundersökning.
Prognosen är dålig på sikt, men symtomfrihet kan uppnås under varierande tid, i bästa fall upp till 2 1/2 år, efter att den första hjärtsvikten uppträtt.
Sjukdomen drabbar företrädesvis medelstora (>15 kg kroppsvikt) och stora hundar. Enligt internationell litteratur är det vissa familjer av raserna boxer, cocker spaniel, dobermann, grand danois, irländsk varghund och newfoundlandshund som drabbas oftare av DCM än andra.
En ärftlig genes kan misstänkas på grund av rasdisposition och familjär förekomst, men eventuell arvsgång är inte klarlagd. Hos människa förekommer en ärftlig, X-kromosombunden form av DCM. Hos människor med denna sjukdom har man också påvisat antikroppar mot olika kroppsegna strukturer i hjärtat.
Mer ingående läsning om o ang DCM på dobermann hittar du här.
Screening avseende DCM hos Dobermann (Jens Häggström) >>
Dilaterad Cardio Myopati på dobermann, DCM (SDK) >>
Persisterande ductus arteriosus, (PDA)
I moderlivet har tiken och fostret gemensam blodcirkulation via navelsträngen. Blodets kretslopp ändras när valpen föds. En artär, ductus arteriosus (även kallad ductus Botalli), som leder blodet förbi fostrets lungor blir överflödig och skall återbildas inom första levnadsdygnen. Om så inte sker får valpen en felaktig blodcirkulation. Defekten kallas (patent eller persisterande) ductus arteriosus, förkortat PDA. PDA är en så kallad kärlringsmissbildning och sitter utanför själva hjärtat. Den utgör 25-30 proc. av hundens "hjärtmissbildningar" och är därmed den vanligaste. PDA kan förekomma ensam eller tillsammans med andra missbildningar: foramen ovale, pulmonalisstenos, och högerställd aorta (se dessa). Debutålder och symtom varierar. PDA ger ett slamrande blåsljud mitt på vänster sida av bröstkorgen. Defekten kan orsaka dödsfall hos valpar. Hälften av fallen upptäcks före ett års ålder. Hundar med lindrig förändring kan leva men blir sällan äldre än tre år och bara enstaka hundar med PDA når medelåldern. En hund med smygande symtom på PDA blir orkeslös, hostar efter ansträngning och får tung andning. Hunden blir svag i bakdelen, svimmar lätt eller får kramper. PDA som upptäcks tidigt kan ofta opereras. Anomalin är ärftlig. Korsningsförsök har visat att i parningar mellan friska hundar och hundar med PDA gav PDA hos 64 proc. av valparna (totalt 36 valpar). Parningar inom en familj hundar med PDA (pudlar) visade en extremt hög arvbarhet. Tio parningar där båda föräldrarna hade PDA gav 35 valpar varav 80% hade PDA.
PDA förekommer dubbelt så ofta hos tikar som hos hanar. I USA uppges PDA förekomma inom raserna collie, dvärgspets, pudel, schäfer och shetland sheepdog och även hos affenpinscher, amerikansk cocker spaniel, boston terrier, newfoundlandshund och (tillsammans med andra hjärtmissbildningar) inom en salukifamilj.
Från Australien rapporteras PDA inom en familj av border collie. I tysk litteratur nämns även beagle, boxer, chihuahua, engelsk bulldog, grand danois och tax.
I Sverige har enstaka fall av PDA påvisats inom flera av ovan nämnda raser. PDA har särskilt uppmärksammats inom rasen schillerstövare.
Slutsatsen av de ovan nämnda korsningsförsöken med pudlar var att arvsgången kunde vara enkel autosomal dominant. Kompletterande försök tyder dock snarare på polygen nedärvning med varierande expressivitet och tröskelvärden.
Hundar som själva har PDA skall inte användas i avel. Då PDA är en mycket svår defekt med hög arvbarhet bör man bara avla sparsamt på drabbade hundars nära släktingar och iaktta de regler som gäller för eliminering av defekter med polygen arvsgång.
HD = Höftledsdysplasi
(Alla HD resultat finns på Hunddata)
Är en felaktig utveckling av höftleden. Det är en relativt vanlig åkomma hos framför allt våra storvuxna hundraser. Till skillnad från människan, där man kan redan i spädbarnsålder se höftledsdyslpasi, hittar man ytterst sällan fel på valpar.
Rubbningen i ledens utveckling sker under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man bedöma höftlederna genom röntgen.
Gradering
A =Normala höftleder - Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "A", tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med övriga inom rasen.
B =Nästan normala höftleder - Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B".
Ovan beskrivna graderingar är höfter utan anmärkning, friska höfter.
C =Höftleder lindrig dysplasi - Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan.
D =Höftleder måttlig dysplasi - Är en måttlig dysplasi, höftledshålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge.
E =Höftleder kraftig dysplasi - Är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund.
Patellaluxation (luxatio patellae congenita)
Patellaluxation innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas från sin normala position antingen utåt (lateral luxation) eller inåt (medial luxation). Det senare är det mest vanliga. Anomalin har en komplex bakgrund. Exempel på orsaker är: utplaning av knäskålens och/eller knäledens ledyta, utplaning av lårbenets rullkammar och/eller eftergift i knäledens ledband, ledkapsel och omkringliggande muskulatur. Förändringen kan även orsakas av felaktig vinkel mellan lårben och lårbenshals och/eller av onormal riktning på lårbensaxeln. Förändringarna i lårbenet kan i sin tur orsakas av felaktig mineral- eller hormonomsättning.
Många hundar med patellaluxation är symtomfria men felet kan konstateras genom palpatorisk undersökning av knäleden. Palpation innebär att man undersöker genom att bara använda händerna. I gravare fall uppträder återkommande eller konstant hälta. Om knäskålen är permanent luxerad får hunden en typisk, knäande gång. För finsk spets och affenpinscher registreras patellastatus i SKK:s centrala register.
De kliniska fynden graderas därvid på en skala från 0 till 3:
0: Normal
Grad 1. Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.
Grad 2. Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.
Grad 3. Patella är permanent luxerad.
Medial patellaluxation förekommer något oftare hos tikar än hos hanhundar och främst hos hundar med kroppsvikt under 10 kg. Patellaluxation förekommer inom många terrierraser. Lateral patellaluxation förekommer sällsynt hos hundar av några medelstora raser. Prognosen vid operation är sämre än vid medial luxation. Eventuell arvsgång är inte fastställd.
Goda genetiska studier saknas, men det faktum att frekvensen varierar kraftigt mellan olika raser och mellan olika familjer är indikationer på att sjukdomen är ärftlig. Enkelt autosomal recessiv arvsgång har föreslagits men en vanligen accepterad uppfattning är att arvsgången är polygen. En hund med patellaluxation bör inte användas i avel och avelsdjur bör väljas från så bra kullar (hundar med friska knän) som möjligt.
Det normala antalet svanskotor hos hundar varierar mellan 6 och 23. Svansens längd och form och "svansföringen" varierar mellan raserna. Former som avviker från förfaderns, vargen, anatomi anses normala hos hunden. Även skruvsvans, som orsakas av en defektgen, är tillåten enligt standarden för vissa raser.
Öga u.a - ögonlyst utan anmärkning
(Alla ögonlysnings resultat finns på Hunddata)
Ögonlysning eller ögonspegling som det också kallas är en undersökningsmetod för att konstatera om hunden bär på eller visar symtom på vissa typer av ärftliga ögonsjukdomar. Ögonspegling innebär att man undersöker de inre och bakre delarna av ögat med ett sk. oftalmoskop, ett instrument som kastar en ljusstråle in i ögat för undersökning av linsen, ögonbotten och näthinnan. Eventuella defekter graderas enligt skalan lindrig, måttlig eller kraftig för att bedöma synförmågan hos djuret. Resultatet, vilket också registreras på SKK får man direkt efter under-sökningen.
Ögonsjukdomar/defekter som kan förekomma hos pinschern och dess förkortningar är;
Bakre polkatarakt förkortas Katarakt BP
Mindre katarakt av varierande storlek i bakre delen av linsen. Kan ibland orsaka nedsatt synförmåga. All erfarenhet tyder på att defekten är ärftlig, men dokument saknas om arvsgång. Hund med bakre polkatarakt ska ej användas i avel.
Total katarakt - förkortas ej
Hela linsen är grumlig och ögat blint. Kan förekomma i ett öga eller två. Ovanligt. Kan drabba hundar under 1 års ålder. Total katarakt hos en ung hund betraktas som ärftlig - om inte påvisbar yttre orsak finns. Om det finns en yttre orsak är den oftast lätt att påvisa tex skada, diabetes.
Hund med konstaterad ärftlig total katarakt skall ej användas i avel.
Övrig partiell katarakt förkortas Katarakt ÖP
Bland alla olika varianter finns en grupp som sannolikt är ärftlig, nämligen små katarakter i främre delen av linsen. De utgör majoriteten av övrig partiell katarakt. De kan beskrivas i ögonintygen som främre subkapsulära, främre kortikala och främre Y sömskatarakter. De kommer oftast i medelåldern och ökar oftast i antal när hunden blir äldre. De orsakar sannolikt ingen påtaglig synnedsättning. Dokumentation saknas om eventuell ärftlighet och arvsgång. De små katarakterna i främre delen av linsen har med nuvarande erfarenhet inte bedömts som så allvarliga att de ensamma ska diskvalificiera hunden från avel, även om de skulle vara ärftliga. De är dock effekter som får vägas ihop med hunden fel och förtjänster. Man bör dock undvika att para två individer med övrig partiell katarakt.
Linsgrumling kan även orsakas av olika former av yttre påverkan och är långtifrån alltid ärftlig. Katarakt kan vara sekundär till andra ögonsjukdomar, till exempel PRA, PPM och PHTVL/PHPV.
PHTVL/PHPV
är en förkortning av ordet persisterande (egentligen "framhärdande") i kombination med de latinska namnen på olika strukturer som normalt sörjer för ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primitiva glaskroppen som finns i ögat under fosterutvecklingen. Om stora rester av dessa finns kvar senare i livet kan de ge mer eller mindre allvarliga problem beroende på sin storlek. PHTVL/PHPV förekommer speciellt hos dobermann och är ärftlig. Sedan problemet uppmärksammades i rasen har frekvensen drabbade djur minskat markant. Förändringen har påvisats hos enstaka hundar av andra raser. Man graderar PHTVL beroende på hur den esr ut.
Grad 0 = normal.
Grad 1 = fläckar på linsens baksida. Inget avelshinder och påverkar inte synen.
Grad 2 = ger ofta katarakt som följdsjukdom.
Grad 3-6 = ger mer allvarliga förändringar.
Retinopati
Retinopati betyder ordagrant näthinnesjukdom.
PRA ( beskrivs nedan ) i dess olika former är också en retinopati, men fick för 40 år sedan eget namn därför att den ger typiska förändringar i näthinnan och alltid anses ärftlig. Under senare år har det upptäckts att det finns många olika former av PRA, men förändringarna i näthinnan ser nästan likadana ut vid ögonlysning.
Det finns emellertid ett stort antal näthinneförändringar som inte har de typiska PRA-förändringarna. Vissa är harmlösa ärr i näthinnan, men andra kan vara början till PRA. Vissa är inte ärftliga, men andra misstänker man kan vara ärftliga.
Diagnoserna som registreras hos SKK har införts i olika omgångar när behov uppstått. Året när de infördes har betydelse om man skall söka efter resultat av ögonlysning av äldre hundar.
Diagnoserna ser nu ut så här (årtalet när de infördes inom parentes):
· Retinopati, sannolikt ej ärftlig (2003). T.ex. inflammatoriska förändringar.
· Retinopati, sannolikt ärftlig (2003). Förändringar som inte liknar typisk PRA men förekommer i ökad frekvens hos vissa raser
· Retinopati, PRA-liknande (2003). Förändringar som ser ut som PRA, men i raser där PRA inte är känd.
· Retinopati (1996). Denna äldre beteckning finns kvar som diagnos för förändringar som inte passar in i någon av de andra diagnoserna. En grupp ”övrigt”.
PRA- Progressiv Retinal Atrofi
Med PRA menas näthinne- (retinal) förtvining (atrofi) av fortskridande (progressiv) och ärftlig natur. Näthinneförtvining kan även ha icke-ärftliga orsaker, men då används inte beteckningen PRA.
Termen PRA är ett samlingsbegrepp för många olika ärftliga sjukdomar som alla ger snarlika förändringar i näthinnans utseende. Dessa förändringar kan upptäckas vid ögonlysning flera månader upp till flera år innan hunden visar synsvårigheter. PRA debuterar vid olika åldrar i olika raser. Kliniskt talar man om tidiga och sena former. Den fortskridande förtviningen av näthinnan ger först nedsatt syn, men med tiden blir hunden helt blind. Tidig PRA leder snabbare till blindhet än sen PRA.
I vardagligt tal skiljer vi de olika PRA-formerna genom att använda begrepp som "tidig PRA" och "sen PRA" eller ordet PRA tillsammans med rasnamnet, exempelvis "papillon-PRA", "pudel-PRA" och "tax-PRA".
Tidig PRA orsakas vanligen av felaktigt utvecklade synceller (dysplasi) och debuterar hos valpar och unghundar.
Sen PRA beror vanligen på att normala synceller bryts ner i förtid. Ofta ses symtomen först när hunden nått medelåldern.
Arvsgången för PRA är enkel recessiv autosomal med två undantag. Hos siberian husky och samojedhund finns i USA en X-kromosombunden syncellsdegeneration I Sverige har ett tiotal raser central registrering eller bekämpningsprogram med anledning av PRA.
Linsluxation
Vid linsluxation lossnar ögats lins helt eller delvis från de fina trådar som håller den på plats bakom iris (regnbågshinnan). Den lösa linsen kan, förutom synnedsättning eller blindhet, orsaka allvarliga skador i ögat. Vanligast är att den normalt gelatinösa glaskroppen övergår till ett flytande tillstånd varefter näthinnan kan lossna helt eller delvis. Sekundärt uppstår ofta en smärtsam inflammation i ögats inre delar (uveit). En annan förekommande komplikation är glaukom (grön starr), en smärtsam och ofta svårbehandlad tryckökning i ögat. Linsluxation drabbar framför allt terrierraserna och förekommer särskilt hos följande: bullterrier (miniatyr), foxterrier, jack russell terrier, manchesterterrier, sealyhamterrier, skotsk terrier, tysk jaktterrier och welsh terrier. australisk cattledog och border collie är raser som inte tillhör terriergruppen men som kan drabbas av linsluxation. Linsluxation förekommer också hos tibetansk terrier som, trots namnet, inte är en terrier.
Den genetiska bakgrunden är autosomal recessiv hos tibetansk terrier. Parningar mellan tibetansk terrier och bullterrier, miniatyr visar preliminärt att raserna kan ha samma genetiska anlag för linsluxation trots att de inte alls är besläktade.
Hos människa är anlaget för linsluxation troligen dominant. Dominant arvsgång har även föreslagits för linsluxation hos foxterrier men definitiva bevis saknas.
Hos övriga raser är inte arvsgången för linsluxation fastställd. En polygen situation har föreslagits, möjligen med ett litet fåtal gener (oligogeni). De flesta fallen av linsluxation ses hos terrierraser som nästan alla är besläktade med varandra och/eller har gemensamma genetiska rötter (bullterrier, foxterrier, jack russell terrier, manchesterterrier, tysk jaktterrier, sealyhamterrier, welsh terrier). De är dock inte släkt med den tibetanska terriern.
I Sverige har rasklubben för tibetansk terrier registrering av linsluxation i SKK:s centrala register och ett hälsoprogram som innebär att man inte kan registrera valpar efter hund med linsluxation.
För övriga raser rekommenderas motsvarande inskränkningar i aveln.
Svansdefekter
Det saknas enhetlig terminologi för att översätta olika beteckningar på svansdefekter till svenska. Med reservation för de tolkningsfel som kan uppkomma till följd av detta kan följande utläsas ut engelskspråkig litteratur. Den engelska beteckningen anges inom parentes: Defekter har beskrivits hos gordon setter ("tail deformities"), irländsk setter ("deformed tail"), newfoundlandshund ("kinked tail") och skye terrier ("kink tail").
Se även Kroksvans och Svanslöshet.
Kroksvans (sammanväxta kotkroppar, "svansknick")
Kroksvans är en missbildning mellan två svanskotor som leder till att de, på de ställen där de normalt ledar mot varandra, är hopväxta i förskjutet läge. En eller flera av lederna i svansen kan vara defekta.
Som kroksvans betecknas även i svensk kynologi (om än oegentligt) hopväxta kotor utan vinkel eller förskjutning. Denna förändring ses speciellt inom taxraserna. Defekten kan sitta var som helt på svansen. Bäckenet och ryggkotorna är normala. Kroksvans förekommer i Tyskland hos de olika hårlagstyperna enligt följande: 2.21 proc. av långhåren, 0.93 proc. av korthåren och 0.56 proc. av strävhåren. När defekta djur stoppades från avel höll sig frekvensen konstant under 1970-talet. Arvsgången ansågs vara autosomalt recessiv.
Vid hög frekvens av grava svansfel bör man överväga att ta föräldradjuren ur avel och även avla sparsamt på defekta valpars kullsyskon. Inom flera raser avstår man också från avel på hundar med minsta tecken på kroksvans även om defekten bara kan upptäckas vid skicklig palpation av kotorna. I ett antal raser betraktas skruvsvans, den mest extrema formen av kroksvans, som normal och önskvärd.
Skador på svansen kan ge förändringar som påminner om kroksvans. Detta är dock mycket ovanligt. Vid röntgenundersökning kan man oftast avgöra om en kroksvans är medfödd eller förvärvad.
Svanslöshet
Medfött kort svans och total avsaknad av svans förekommer inom vissa raser relativt ofta som ärftliga avvikelser. Hundar av vissa av dessa raser (och många andra) har tidigare kuperats.
Inom kynologin saknas enhetlig terminologi för att beskriva svansförkortning. Med orden "stubb" och "svanslös" kan man på svenska mena allt ifrån något förkortad svans till total avsaknad av svans. Detsamma gäller inom andra språk vilket gör redovisningar av genetiska undersökningar i ämnet svårtolkade. Eventuella kommande genetiska studier kunde vinna på att man noga anger svanslängden (i kotor) exempelvis som följer:
1. Total svanslöshet (agenesi, medfödd avsaknad av samtliga svanskotor) är mycket ovanlig hos hund. Defekten förekommer oftare hos vissa raskatter och kallas då manx-anlag. Djur med svansagenesi har ofta spina bifida (se denna), ryggmärgsbråck och/eller svåra rörelsestörningar.
2. Svanslöshet (anuri) innebär att hunden har två till fyra svanskotor.
3. Stubbsvans (brachyuri) innebär att hunden har fyra till åtta svanskotor.
4. Kort svans innebär att hunden har minst åtta kotor men kortare svans än normalt (för rasen).
Nedan följer ett försök att placera in olika redan gjorda studier av svansdefekter i detta schema. Det finns en risk för tolkningsfel av skäl som tidigare nämnts. Med reservation för sådana förekommer svansdefekter enligt följande: beagle - total svanslöshet, stubbsvans; cocker spaniel - svanslöshet; dobermann - stubbsvans; old english sheepdog - stubbsvans; rottweiler - stubbsvans, svanslöshet, total svanslöshet; schipperke - svanslöshet; schnauzer - stubbsvans, svanslöshet; schäfer - stubbsvans; västgötaspets - stubbsvans, svanslöshet; welsh corgi pembroke - stubbsvans, svanslöshet.
Flera undersökningar tyder på att svanslöshet/stubbsvans i vissa raser nedärvs som ofullständigt dominant anlag, möjligen som en letalgen eller som polygener med letal effekt. I andra raser, exempelvis hos breton, anses arvsgången komplex men utan inslag av letalgener.
Hos beagle och rottweiler förekommer en variation i svanslängd från total avsaknad av svans till stubbsvans med fyra svanskotor. Sådan variation talar för ett inslag av polygener. Selektion och inavel på individer med de kortaste svansarna har givit grava defekter.
I raser där man avlar på svanslösa och stubbsvansade hundar bör man vara medveten om att total avsaknad av svans kan öka risken för spina bifida och/eller förändringar i korsbenet. Kullstorleken bör bevakas då en minskning kan indikera ansamling av letalgen(er).
Magomvridning
Magomvridning är ett akut livshotande tillstånd som drabbar vissa storvuxna raser. Hundens storlek, kroppsform och hull, svagheter i vissa strukturer i bukhålan och brister i magsäckens nervförsörjning anses öka risken för magomvridning, särskilt i samband med felaktig utfodring och om hunden motioneras direkt efter maten.
Symtomen är dramatiska. Hunden gör upprepade försök att kräkas medan magsäcken sväller upp och blir alltmer stinn. Gasfyllnad i magsäcken påverkar blodtrycket i de stora blodkärlsstammarna och ger cirkulationssvikt.
Oftast drabbas dobermann, grand danois och andra doggar, schäfer, sennenhundar, sankt bernhardshund, de stora vinthundarna och vorsteh. Sporadiska fall förekommer i många andra storvuxna raser. Den genetiska bakgrunden till magomvridning är inte helt utredd men vissa raser och, inom dessa raser, vissa familjer är predisponerade.
Wobblersyndrom
Med syndrom menas en sjukdom med flera olika symtomgrupper som tillsammans bildar ett typiskt sjukdomskomplex. Wobblersyndromet har fått sitt namn efter ett av de ingående symtomen (eng. wobble, vackla eller vingla). Cervikal instabilitet, alternativt cervikal spondylos eller cervikal kotmissbildning är synonyma begrepp. Hundar med wobblersyndrom kan vara nästan symtomfria i vila eller visa tecken på nedsatt känsel, rörlighet och koordination i bakbenen. Halsböjning kan vara smärtsam och hastig bakåtböjning av halsen kan leda till att hunden faller ihop eller börjar röra sig med vaggande och vacklande rörelser varefter en successiv återhämtning sker. De flesta fallen av wobblersyndrom i Sverige ses hos grand danois, dobermann och borzoi. Enstaka fall har förekommit hos saluki och labrador retriever. I USA har sjukdomen även förekommit hos bullmastiff.
Diagnosen ställs på röntgenbilder där man ofta, efter injektion av kontrastmedel i kotkanalen, påvisar olika tecken på instabilitet mellan kotorna och/eller förtjockning av ligament i halskotpelaren, vanligen från fjärde halskotan och bakåt. I upp emot 70 proc. av fallen är mer än en av lederna i halsen instabil. Hanhundar drabbas oftare än tikar. Olika operationsmetoder finns, dels med stabilisering av leden och dels laminektomi; partiellt avlägsnande av kotbågen för att avlasta trycket på ryggmärgen.
En familjär förekomst har påvisats hos borzoi och en recessiv arvsgång har föreslagits. För dobermann har en familjär förekomst bevisats. Vid röntgenundersökning visade sig 13 av 28 släktingar till två sjuka hundar ha tecken på instabilitet i halsryggen.
Eliminering av anlag för wobblersyndrom är inte enkel. Hundar som fått diagnosen bör inte användas i avel och med tanke på den höga frekvensen av latent sjukdom hos symtomfria släktingar bör syskon och föräldrar användas sparsamt och först efter att de konstaterats symtomfria vid både klinisk undersökning och eventuellt även vid röntgen.
Von Willerbrand - vWD
von Willebrands sjukdom är den vanligaste blödarsjukdomen hos hund. Den har påvisats inom många hundraser och med varierande symtom i olika raser. I rasen pinscher har det visat sig finnas en del bärare av den gen som kan ge vWD. Det är den milda typen, typ1 som det finns anlag för i vår ras. Det finns i dagsläget inga kända individer med sjukdomen i vår ras och sjukdomen anses som väldigt ovanlig. Symtomen är ofta mycket milda och kan ses som en näsblödning, förlängd blödning vid en opertation, blod kan påvisas i urinen. En hund med vWD typ 1 kan leva ett fullgott liv.
För att en valp ska bli sjuk i vWD måste båda föräldrardjuren vara bärare av sjukdomen och om en av föräldrardjuren är anlagsbärare förs anlaget för sjukdomen vidare men inga valpar blir sjuka.
Resultatet av DNA testet blir N/N eller N/vWDI.
vWD N/N: Betyder att hunden är frisk och ej anlagsbärare för sjukdomen. Man kan också se resultatet skrivas som vWD Clear.
vWD N/vWDI: Betyder att hunden är anlagsbärare för sjukdomen. Man kan också se resultatet skrivas vWD carrier En hund med detta resultat kan mycket väl användas i avel men skall då endast paras med en hund som är N/N. Anlaget för sjukdomen förs vidare men inga sjuka valpar kan födas.
Att resultatet kan se olika ut beror på i vilket land DNA testet kontrollerats.
Hickson har valt att börja DNA testa för vWD och den diluta genen som kan ge blekfärgat i förebyggande syfte. Sjukdomen vWD och defekten blekfärgat är långt ifrån ett problem i rasen idag. Det finns ingen anledning till oro men då rasen växer och fler valpar föds anser jag att det är av stor vikt att veta mina avelsdjurs anlag för dessa sjukdomar/defekter. Även om det inte är vanligt förekommande i rasen så genom att testa nu förhindrar man att anlagsbärare parar en annan anlagsbärare och inga sjuka/defekta valpar kan födas. Så på sikt kan anlaget för vWD och genen som ger blekfärgat utrotas helt. Då en valp ärver sitt DNA från sin förälder innebär det att två föräldradjur som är fria får automatiskt fria valpar. Dessa valpar behöver inte DNA testas i sin tur.
EPILEPSI - EP
Det finns få kända fall med epilepsi och epileptiska anfall hos rasen pinscher.Med epilepsi menasen sjukdom som karakteriserasav återkommande epileptiska anfall; kortvariga och plötsligt insättande, onormala urladdningar i hjärnan. Anfallen kan yttra sig som kramper i hela eller bara vissa delar av kroppen och olika grad av förändrat medvetande samt som olika beteenderubbningar. Denvanligaste anfallsformen är så kallade generaliserade anfall med kramper i hela kroppen och medvetslöshet.
EP finns i 2 varianter, den primära och den sekundära.
Svenska Kennelklubbens grundregler säger att avelsdjur skall vara friska. En hund som har epilepsi måste alltså uteslutas ur avel.
En parning som lämnat valp(ar) med epilepsi bör inte upprepas och man bör även vara försiktig när man avlar på hundar som är nära släkt med en epileptiker. Hur försiktig man är med avel på släktingarna beror på rasens storlek och avelsbas. Om det finns hälsoprogram eller annan överenskommelse inom rasklubben avseende epilepsi, ja då följer uppfödarna självklart den.
Som valpköpare har du rätt att få reda på om valpen kommer från en familj med ökad risk för epilepsi.
Primär Epilepsi
Vid primär, även kallad idiopatisk, epilepsi kan man inte påvisa någon förvärvad skada i hjärnan. Ärftliga faktorer bidrar påtagligt vid primär epilepsi. Den debuterar oftast vid låg ålder, från sex månader till fem år och är vanligare hos hanhundar än hos tikar. Primär epilepsi är den vanligaste formen av epilepsi. Anfallen vid primär epilepsi följer ofta ett visst mönster och är likartade hos individen från gång till gång. De kommer vanligen medan hunden vilar och är kortvariga, oftast mellan 30 sekunder och 4 minuter. Mellan anfallen är hunden helt normal. Ett typiskt epileptiskt anfall kan indelas i fyra faser: prodromalfasen, med ändrat beteende och humör, som kan börja timmar till dagar före anfallet. I nästa fas, aura, är hunden orolig och kan gnälla, skaka och salivera. I krampstadiet, iktus, som varar några minuter, spänns musklerna och hunden faller omkull. Sedan kommer rytmiska ryckningar i benen, ansiktet och halsen. Hunden brukar salivera kraftigt och ofrivillig avgång av urin och avföring är vanlig. Iktusfasen avslutas med travrörelser med benen och hunden brukar sedan resa sig upp igen. I uppvakningsfasen verkar hunden förvirrad, desorienterad och orolig. Det sistnämnda tillståndet kan vara i timmar till dagar.
Sekundär Epilepsi
Vid sekundär epilepsi finns ofta en påvisbar skada i hjärnan. Exempel på skadeorsaker i hjärnan är hjärntumör, encefalit (hjärninflammation, till exempel vid valpsjuka), skada efter yttre våld och hydrocefalus (vattenskalle).
Orsaker utanför hjärnan kan vara hypoglykemi (för låg blodsockernivå), förgiftning, syrebrist vid hjärt- och lungsjukdomar, skador på lever och/eller njurar och vissa ämnesomsättningssjukdomar. Den sekundära epilepsin benämns ibland även förvärvad eller symtomatisk epilepsi.
KÄLLA: Anomalex SKK
Epilepsi är en livslång sjukdom som aldrig kan botas. Däremot går sjukdomen att behandla. Det finns ett antal mediciner på marknaden som med god effekt används. Tyvärr är det som med de flesta mediciner att även epilepsimediciner ger biverkningar. Hunden kan bli slö, trött och få svårt att koordinera sina rörelser. Biverkningarna brukar dock gå över efter ett tag.
Ett flertal studier har gjorts på ärftligheten av epilepsi hos olika raser. Hur epilepsin nedärvs är inte klarlagt, men att den gör det är bevisat. En studie som gjorts på ett djursjukhus i Kalifornien visade på en överrepresentation av pudlar och en under-representation av blandraser. Studier har även gjorts på beagle, schäfer, golden retriever, labrador, irländsk setter, terveuren och keeshound. Även dessa studier visar på att epilepsin är ärftlig.
Avel på hundar med epilepsi är det flesta överens om att det skall undvikas. Inom vissa raser samt enligt Per-Erik Sundgren (känd genetiker) skall man även helst undvika att avla på helsyskon till hundar med epilepsi samt skall man ej göra om en kombination som givit en avkomma med epilepsi. Enligt SKK skall man som uppfödare ALLTID UPPLYSA valpköpare om man avlar på släktingar till en epileptisk hund.
MH - mentalbeskrivning Hund
(Alla resultat finns på SKK Hunddata)
Mentalbeskrivning Hund ger en förutsättning för en god uppföljning av avelshundars nedärvda mentalitet på sina avkommor. MH arrangeras av SBK:s lokalklubbar och rasklubbar. Hund ska ha uppnått en ålder av 12 månader, föreslagen ålder för genomförande är mellan 12 och 18 månaders ålder, men även hundar äldre än 18 månader kan genomföra beskrivningen.
Viktigt att komma ihåg är att MH inte är en test där hunden bedöms, utan en mental beskrivning där hundens agerande beskrivs enligt ett femgradigt system, byggt på fast beskrivna beteenden. Beskrivaren gör alltså ingen bedömning eller värdering av hunden utan beskriver bara vad han/hon ser.
MH som värdemätare på hundars mentalitet fyller större funktion baserat på utvärdering av kullar och avelsdjur än på enstaka individer. Det MH-resultat som en enskild hund får ses som en beskrivning av just den hunden just den dagen i den specifika situationen, och inte som en absolut sanning om en hunds mentalitet.
Korning
Korningen innefattar två delar, en mental del och en exteriör del. För att få titeln Korad skall erhållas måste följande kriterier vara uppfyllda:
Hunden skall vara Hd röntgad med resultat :Ua
Hunden skall ha tilldelats lägst 2:a pris vid kvalitets bedömning efter 24 mån ålder vid officiell utställning eller vid exteriörbeskrivningen av för rasen auktoriserad exteriördommare och kvalitetsmässigt bedömts motsvara lägst 2:a pris vid kvalitetsbedömmning efter 24 månaders ålder.
Hunden skall på MT ha erhållit minst +100 p samt lägst värdetalet+1 i egenskaperna tillgänglighet och nervkonstitution. -1 i skärpa samt skottfast.
Hund skall vara av SBK fastställd bruksras. Även schnauzer och pinscher, såväl standard som dvärg, kan koras. Åldern på hunden skall vara mellan 24 och 48 månader
Mentaldelen avser att testa hundens medfödda anlag i olika egenskaper och få en uppfattning om en hunds motivation och retningströskel i de olika funktionerna och delar av dem. Det är nödvändigt att kontrollera hundens förmåga att koppla av mellan retningar och handlingar samt att kontrollera förmågan till koncentration och avreaktion. En annan del av testet avser att beskriva olika typer av rädsla. Vilka bedömms som att vara viktigt att ha en uppfattning om ur både avels och dressyrsynpunkt.
Egenskaper man mäter hundens anlag i är följande: Tillgänglighet, Jaktkamplust, Socialkamplust, Temperament, Skärpa, Försvarslust, Nervkonstitution, Hårdhet, samt Dådkraft. Hundens förmåga att bestå skott testas även det.
Den huvudsakliga skillnaden mellen MH och MT är att i det förstnämnda beskrivs hundens handlingar och i det senare där bedömms hundens handlingar.
|